.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja.
I nästan hela min uppväxt har jag haft stabila vänner, som jag verkligen har hållt ihop med.
Sånna som man firade varenda liten högtid med. Vänner man gjorde allt med.
Sedan när man kom upp i högstadiet började ju man själv samt alla andra förändras tack vare att man växer i personligheten och utseende.

Då började jag tappa dem jag växt upp med under en lång tid, man kan säga att jag tappade mitt halva jag.
Började umgås med helt fel personer, dem ändrade mig, jag ändrade mig, jag fanns på ett sätt inte längre kvar?
En tjej, som är min granne, hon har aldrig ändrat varken mig eller henne själv. Så hon håller jag hårt i, och vi har fortfarande helt underbara stunder.

Men allt annat som hände omkring mig, har jag nu fattat att det har sakta men säkert  förstört en del av min uppväxt. Jag får la skylla mig själv att jag ville hänga på det. Men sättet ni lever på klarar jag inte av.
Fick även en ny underbar vän i sommras som jag också håller hårt i tack vare att jag vet hur snabbt våran vänskap växte och att vi någon dag kanske, kanske kan få tillbaka den.

Annars tror jag inte ngn av det som har hänt var menat att hända. det blev ett rakt sträck ur mönstrett.
jag ångrar att jag gjorde det sträcket nu.  Det bildas nya gäng titt som tätt.
Vare sig ni vill eller inte, märker vi som är utanför kretsen, ni påverkas av varann.
Men ni vet ändå inte hur mkt skit som kastas mellan er?

Det jag egentligen vill få sagt är väl att jag saknar det jag hade med vissa, vissa inte, dem jag håller hårt i menar jag det jag säger, er släpper jag inte.

Jag klagar inte på er, bara att jag vill få sagt detta så att ni vet hur det ser ut utifrån.
Ni får slänga skit nu, men detta är ju egentligen mot mig själv? att jag gjorde detta mot mig.